Jag har haft en del bra samtal idag.
Eftersom coach Z var helt ensam i världen så har några vänner, däribland jag, valt att ta aktiv del i förberedelser inför minnesceremoni/begravning.
Det går an även om det känns tungt att vidarebefordra den tråkiga nyheten till vännerna i badhuset och i dykklubben.
Jag hoppas jag kan få min önskan tillgodosedd, att han får ta med sitt älskade lapptäcke in i evigheten. Jag vet att han var mycket rädd om det, vårdade det ömt. Det sydde jag till honom som tack för att han kämpade med mig ett par timmar om dagen i tre månaders tid för att lära mig simma och komma över min vattenskräck.
Det kommer att kännas tomt i badhuset nu. Kommer inte att spela någon roll hur många andra det är där, hans tordönstämma kommer inte mer att eka mellan väggarna.
Alltid möttes man med orden: "Tja! Läget? Kul att se dig här idag!" och så fick man en bamsekram oavsett om någon av oss var våt.
Ja, jag kommer att sakna honom länge. Jag vet att han har det bra nu, säkerligen sitter han däruppe någonstans och tittar ned på oss alla för att se att vi klarar oss här nere.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar