Det har känts så motigt att gå till badhuset sedan Coach Z gick bort för några veckor sedan. Jag måste ta tag i det igen innan det blir ett oöverstigligt hinder.
Jag gick till kyrkogården idag, såg alla blommor med band fyllda av hälsningar från vänner. Även mitt namn fanns med på ett av banden.
"Simma lugnt" stod det på det band jag och två andra vänner valt. En blå bukett med vitt band, blått som symboliserade vatten. Precis som det stora lapptäcke jag sydde till honom som tack för att han hjälpte mig bota min vattenskräck.
Jag lovade mig själv att inte låta det han lärt mig gå förlorat bara för att han inte längre kan mana mig framåt.
Nu är det mitt ansvar att förvalta mina nyvunna kunskaper för resten av livet.
Det känns tungt idag men det kommer att mildras med tiden.
Jag minns än mitt första samtal med honom för drygt två år sedan.
Z: Vad gör du här? det är stängt för allmänheten!
jag: jag blev lite sen från gymmet, jag har inte simmat.
Z: okej, bara så du vet har inte allmänheten tillträde efter 20:30
jag: är du livräddare? (med tanke på hans självlysande overall med ordet livräddare tryckt på ryggen)
Z: ja, jag är livräddare, dykinstruktör och simtränare. Vadårå?
jag: finns det simskolor för vuxna här i kommunen?
Z: ja, nä, fan dårå? kan du inte simma?
jag: nej, jag kan inte simma, finns det simskola för vuxna?
Z: kom hit imorgon kl 17:00 så tar vi ett snack!
och så gick han bara utan att vänta på svar.
Det blev början på 3 månaders daglig och intensiv simträning. Från scratch med "koka kaffe" i barnbassängen. 1-2 timmars träning varje kväll under stenhård ledning där inga protester hjälpte. Lägg till 1 timmes läxa varje morgon där jag skulle träna extra på allt jag drillats i av honom kvällen före.
Men nu KAN jag simma.
3 kommentarer:
hi hi härliga Z..vilken tur han stegade förbi dig :-)
Jag kan förstå att det tar emot lite att börja om med simningen igen men du klarar det säkert!
Där hade du tur att du stötte på honom av alla människor! :-)
Skicka en kommentar