Oväntad emotionell käftsmäll

Möblerade om lite i vardagsrummet, sorterade bland skivor, filmer och papper.
Plötsligt har jag ett lätt gulnat papper i min hand, en skrivstil jag känner väl igen. Det högg till rejält i mitt hjärta när jag läste det hon skrivit, förutom hennes egna ord om sin hur det gick med hennes cancerbehandling hade hon skrivit av en dikt hon hittat i Barncancerfondens tidning, sa hon hämtade kraft ur den. Det är 9 år sedan hon lämnade jordelivet men i mitt hjärta och i mitt minne lever hon kvar.

Dikten:

Jag är en fågel som skriker efter frihet.
En frihet jag mist.
För nu är jag fångad i en ondskefull bur i min egen kropp.

Jag kan inte längre flyga och göra det jag vill.

Jag måste först kämpa,
för att krossa det onda och en vacker dag ska jag klara det.

Jag längtar till den dagen.
Då kan jag flyga vart jag vill och känna friheten under mina vingar.
Skratta och vara lycklig.

Jag vill skrika ut min vrede och hat över det onda.
Men jag är rädd, så otroligt rädd.

Varför just jag?

Jag hatar dig ditt jävla as som lever och gror i min kropp.

Jag har helal ivet framför mig och jag ska klara det.

Men hur?

Jo, med hjälp av min vilja ska jag krossa dig, döda dig och slutligen elda upp dig.

Bara aksan ska återstå av det som en gång var ondskan.

Nu vet jag att jag ska värdesätta det jag har och det jag får och vara glad åt livet,
livet och friheten.

Men jag tar det en dag i taget, sakta men säkert.
Med hjälp av min familj och min vilja att utplåna dig.

En dag ska jag åter flyga över ängar och hav.
En natt ska jag åter få se alla stjärnor på himlavalvet tillsammans med dem jag älskar.

Men först ska jag kämpa för min frihet, för att äntligen få komma ut,
ut ur min ondskefulla bur.

Och den dagen ska jag förverkliga alla mina drömmar, skratta åt dig och visa att jag var starkast.

Du ska till helvetet, det helvete du drog in mi i
och där ska du få brinna.

Medan jag brinner för livet och dess skönhet
och min frihet.

En frihet som jag längtar till.